modelsas

Såna här inlägg läser INGEN! Dom flesta går in på bloggar för att läsa om saftigt äckelskvaller och gotta sig i andras problem. Många går in för att kolla på bilder, bli inspirerade av modefolk och få kroppskomplex av hemska inlägg om bantning och svällt.
Tänker inte skriva något om bantning eller tipsa er om höstens trender. Tänker inte heller (aldrig någonsin) sitta och skriva dumt om en annan människa. För jag skulle faktiskt vilja kalla mig själv för mogen.
Går runt och är vemodig hela tiden. Undrar vad som är värt att offra för att göra det jag gör. 
Blir förvirrad när folk säger att dom skulle göra vad som helst för att byta plats med mig. Varför då? 
Jag gillar det jag gör. Men jag gillar inte vad det gör mig till.
Att veta att man redan fyllt arton, men ändå känner jag att jag inte fyllt ut min tid som tonåring.
För jag har levt med ideal, kroppskomplex och känslan av att jag måste duga för så många andra än bara mig själv, sen jag var nyss fyllda 14 år.
Att jag inte fått se ut som jag vill, göra som jag vill, vara en tonåring. Och att få höra att jag var OMOGEN då, var det värsta jag kunde få höra. 
Visste redan då att jag inte skulle vara den man ville vara, och visste redan då att jag skulle offra min tonårstid för en dröm jag haft sen barnsben, som jag aldrig trodde jag kunde få.
Att bli kallad för omogen, för branschen då, var som ett slag i magen.

Hade offrat och släppt så mycket, för att göra andra nöjda, så jag kunde uppfylla min dröm. redan som 14 åring.
Tog 4 år för mig att komma igång med modellandet. fyra. år. av. väntan.
Det är först NU saker börjar hända. Jag hade fyra år på mig att vara tonåring och få ta reda på vem jag var precis som alla andra barn. Men de visste man aldrig om, eftersom livet är så oförutsägbart.
Just nu, lever jag för detta, jag har offrat allt känns det som.
Att jag ibland blivit tvingad att släppa saker, val jag gjort själv, egna val. Är det jobbigaste.
För många modeller så är de inte såhär alls! 
Dom kommer in i branschen fort, och har en snabb karriär. Men jag har aldrig haft den turen. För har det inte varit de ena felet på mig så har det varit det andra. Har många gånger nästan gett upp efter hårda ord och känslan av att inte känna sig bra nog åt någon. Men fortsatt eftersom jag vet att jag är lyckligt lottad, och efter att ständigt få höra att jag lever varje tonårings dröm. 

Blir så otroligt ledsen, och besviken när tjejer har komplex pga denna branschen. Livet är så sjukt jävla kort. 
Så varför förstöra sig själv, och tortera sig själv med att göra sitt liv miserabelt, när man kan leva. Det är inget liv, att skita i att äta. Träna varje dag. Jämföra sig med andra på gatan eller tjejer i tidningar. Blir mest besviken på mig själv att jag är exakt den personen som gör dessa saker.
Och är så sjukt besviken, att inget, eller ingen försökt stoppa mig när jag var 14 år. Hade varit så skönt, att få vänta, fram tills nu.
Men å andra sidan, var hade jag varit nu, om jag inte hade mina egna erfarenheter jag fått under dessa 4 år?

Det här, är en anledning, till att jag inte är någon förebild. 
Sjukt klichig och tråkigt peppande inlägg. 
Men om det hjälper någon, var. er. själv. snälla. 

Gör det ni brinner för. Allvarigt, och ge fan inte upp.

Ta vara på de ni har.

xx